Skyll inte på mig...

Vår värld håller på att gå under. Våra ledare håller på att vakna? Men växthuseffekter & klimatkonferenser i all ära. Vi har även mindre men stora problem att ta tag i. Ungdomsarbetslösheten! Är det någon som allvarligt talat är förvånad över att den finns? Beror den på att föräldrar inte längre orkar sopa med samma frenesi framför sina änglar? Skall ungdomarna göra något själva åt saken? Men man kan inte bara skylla på dom. Vad är det som format dom? Vem är det som format dom? Vem skall vi hänga? Anyone?

Dom skall ta sig in i en värld där man ställer krav. Där man måste prestera innan man belönas. Där man kryper innan man går. Något som ungdomar, generellt sett är måttligt intresserade av.

Är jag bitter? Nej!
Uppgiven? Ganska!

För många besvikelser har gjort åsikten till en sanning.

Staten försöker genom att införa billigare arbetsgivaravgifter och annat lull-lull för att företagen skall gynnas av att ta in ungdomar. Jag förstår att man försöker med allt. Detta lockade till en början. Billigare arbetskraft, jo man tackar...tack, men nej tack! Man får inte ett jobb för att man är ung eller gammal. Man får det för att man är bra på vad man gör.

Lillhjärtat skall nu formas till den stora världen. Jag skall ta över där Hjältarna på Sörängsbacken slutade ;). Men hur gör man? Jag vill inte att hon också blir sådär. Räcker det att vi bränner alla curlingkvastar?

Ja, till påsken skall alla kärringar med curlingkvastar eldas upp på bål. Hoppas att det räcker. Hoppas att det inte är för sent!

Hoppas även att dom kommer överens om något i Köpenhamn. Om inte annat, så i alla fall om att det redan kanske är alldeles för sent, som Wiehe för längesedan så vackert sjöng...