BINGO...

Ja, det är ungefär så här dom ser ut när man får syn på dom i backspegeln. Gemensamt för dom små rackarna är att man oftast ser dom för sent. Den som dök upp i min backspegel blinkade med både blå och röda lampor. Som en svensk midsommarstång. Eller julgran. Fast lite strängare.

Han dök upp på Sveriges absolut bredaste motorväg, strax utanför Köping. Där kom han alltså blinkande och vinkande, och jag tyckte att det var bäst att stanna till och höra efter vad han ville. Sanningen att säga, så var jag ganska säker på vad han ville...
Han gjorde honnör och bad mig stiga ut. Han berättade lite stolt att han hade stått dold bakom en kulle vid en rastplats när jag kom farandes. Smart. Dom är inte där för att dämpa tempot i trafiken, utan för att plocka in lite pengar till sin fina kår.
Han visade mycket pedagogiskt hur det gått till, och pekade på en display där det stog 129 km/h. Någonstans djupt där inne så pustade jag ut. Tekniken var inte fulländad. Jag log, accepterade och skrev på där han pekade.

Innan jag fick åka vidare så förmande han mig att ta det lugnare, och att tänka på konsekvenserna. Speciellt med familjen i bilen...
Jag gjorde en snabb konsekvensanalys. Jag bedömde att risken att köra 19 km/h för fort på en Autobahn, var något mindre än att tvingas stanna i vägrenen på den samma. Med min familj i bilen. Tvingas att stiga ur bilen, ut i körbanan. Stå där i vägkanten och få en lite föreläsning och fylla i formulär, samtidigt som långtradarna susade förbi 1 meter ifrån oss. Men vad vet väl jag? En fartdåre. Sådana skall stoppas och straffas ögonaböj.

Lillhjärtat hade fått ett Bilbingo av de snälla tjejerna på salongen. Vi hade letat kyrkor, gula bilar, kossor och flygplan under vår resa genom Sommar-Sverige. En ruta var markerad med en Polis...

Bingo, sa lillhjärtat...

Den får man bjuda på.

Han tänker på småfolket också...ibland

Svanbergs uttalande utanför Vita Huset, om att "BP care of the small people" lär ju bli en klassiker i paritet med Kungens "kära Örebroare" när han egentligen var i Arboga.

BP försvarar det med att det var en olycklig direktöversättning mellan två språk. Man kan ju då undra över hur hans uttalande skulle ha låtit på svenska...?

Det sköna med att bli äldre, är att alla pusselbiter faller lättare på plats. Det som svenska företagsledningar och banker har tjatat om i åratal, att vi måste ha skyhöga löner och bonusar för att behålla kompetenta ledare i Sverige så att dom inte lockas över till företag i utlandet, får man nu en annan förståelse för.
Ja, som med Svanberg. En kompetent ledare som vi tappat utomlands. För att vi har för låga löner och bonusar...

I "kompetent" trodde man ju i och för sig att gymnasieengelska ingick, i alla fall om man skall arbeta internationellt. Men icke. Sådan kompetens finns inte att finna i utlandet, som vi har här i Sverige.

Vi kanske skulle prova med att sänka lönerna och bonusarna, så att dom lockas utomlands hela bunten. För de internationella företagen står säkert på kö efter vår svenska kompetens.

Svanberg for President

Happy

Återigen har ett gäng 60+ gubbar rockat skiten ur oss. Man kan undra om dem visste hur smarta dem var redan när dem körde igång på tidigt 70-tal. Deras smink och scenkläder har stoppat tiden. Det är bara på dem i publiken som varit fans sedan starten som tidens tand tydligt visar hur länge dom rockat all nite'.



Och alla dem 7-åringar som älskar KISS idag, får se precis samma Gene och Paul som vi fick i vår ungdom. Magic!



Och när vi står där på Stockholms Stadion i snårblåst och duggregn med en folköl i petflaska och sjunger med så kommer vi överens om att detta är - lycka.

Man har ett leende på läpparna i 2 timmar. KISS förstår vad det går ut på. Underhållning! Och j-lar vad underhållna vi blir! Gene fäller ut sina vingar och flyger upp i ljusriggen, Paul flyger ut över publiken, Eric skjuter ner en belysningstross med en bazuka och man har en pyroshow som endast kan slås av E-type. Allt detta medan dom avlossar hit efter hit.



Tack KISS!

Vem ska betala?

Är det politikerna, journalisterna eller dom "vanliga svenskarna" som man ska bli mest trött på? Läser något helknasigt på aftonbladet.se idag, som är svårt att få ihop -
"jo, det är sant, sjuksköterskorna har fått mest jobbskatteavdrag procentuellt, men höginkomsttagarna har fått mest i kronor".

"Jaha..."

Ett butiksbiträde har fått 1200 kronor mer i plånboken, men "det märks knappt". Är det inte samma människor som gärna strejkar för att få 1% högra lön?
"Hallå"

Fick en story om detta fenomen via SMS från grannen igår. Den var ganska lång, så jag skall försöka förkorta den något...-

10 personer går på restaurang.
Notan blir på 1 000 kronor.
Notan delas upp på samma sätt som skatten betalas -
4 betalar ingenting, sedan fördelas notan procentuellt upp till den som tjänar mest som betalar 590 kronor av notan.

Detta gör dom dag efter dag.

Efter ett tag som stammisar på restaurangen så erbjuds dom 200 kronor i rabatt.
Nu blir notan bara 800 kronor.

Man fördelar rabatten på samma sätt som betalningen - procentuellt.

Nä, nu börjar det helt plötsligt bli orättvist! "Den som tjänar mest får ju mest rabatt. Typiskt"!
De 4 personerna som aldrig betalat någonting börjar höja rösten. "Men vi då? Vi får ju ingenting! Det här systemet utnyttjar dom fattiga som vanligt"!

Nästa kväll kom inte den som tjänar mest till middagsbordet. "Skönt" tyckte dom andra. Men när notan skulle betalas så hände något märkligt. Det fattades 520 kronor...

19 september...