BINGO...

Ja, det är ungefär så här dom ser ut när man får syn på dom i backspegeln. Gemensamt för dom små rackarna är att man oftast ser dom för sent. Den som dök upp i min backspegel blinkade med både blå och röda lampor. Som en svensk midsommarstång. Eller julgran. Fast lite strängare.

Han dök upp på Sveriges absolut bredaste motorväg, strax utanför Köping. Där kom han alltså blinkande och vinkande, och jag tyckte att det var bäst att stanna till och höra efter vad han ville. Sanningen att säga, så var jag ganska säker på vad han ville...
Han gjorde honnör och bad mig stiga ut. Han berättade lite stolt att han hade stått dold bakom en kulle vid en rastplats när jag kom farandes. Smart. Dom är inte där för att dämpa tempot i trafiken, utan för att plocka in lite pengar till sin fina kår.
Han visade mycket pedagogiskt hur det gått till, och pekade på en display där det stog 129 km/h. Någonstans djupt där inne så pustade jag ut. Tekniken var inte fulländad. Jag log, accepterade och skrev på där han pekade.

Innan jag fick åka vidare så förmande han mig att ta det lugnare, och att tänka på konsekvenserna. Speciellt med familjen i bilen...
Jag gjorde en snabb konsekvensanalys. Jag bedömde att risken att köra 19 km/h för fort på en Autobahn, var något mindre än att tvingas stanna i vägrenen på den samma. Med min familj i bilen. Tvingas att stiga ur bilen, ut i körbanan. Stå där i vägkanten och få en lite föreläsning och fylla i formulär, samtidigt som långtradarna susade förbi 1 meter ifrån oss. Men vad vet väl jag? En fartdåre. Sådana skall stoppas och straffas ögonaböj.

Lillhjärtat hade fått ett Bilbingo av de snälla tjejerna på salongen. Vi hade letat kyrkor, gula bilar, kossor och flygplan under vår resa genom Sommar-Sverige. En ruta var markerad med en Polis...

Bingo, sa lillhjärtat...

Den får man bjuda på.