Ankdamm...

Det var någon gång på mitten av nittiotalet. Jag köade i timtals på Sergels torg för att få en biljett eller två, till kultföreställningen Arne Anka, men Robert Gustavsson i huvudrollen. Arne var en nedsupen karraktär, en kultursnubbe som hängde på Prinsen och skrek ut sin syniska och provocerande bitterhet. Eller sanningar för den delen. Sådana där sanningar som träffar i magen. Som gör att man först skrattar, och sedan dör skrattet ut en smula. Man känner sig träffad.

Man får en liten olustkänsla i magen...

Nu är vi inne i 2000-talet, och hans namne Anna Anka har tagit över rollen. Hon säger vad hon tycker. Hon säger förmodligen vad många andra också tycker. Hon gör det på ett ganska provocerande sätt, men hon är medveten om att det är enda sättet att nå ut. Om man låter sig provoceras av henne, så känner man sig nog träffad.

Jag har bara sett och hört henne en gång - i programmet Skavlan. Jag tyckte inte hon gjorde bort sig. Hon för fram ganska sunda åsikter, men som kryddas med starkt provocerande inslag. Många blir förbannade. Känner dom sig träffade?

Känner dom kanske den där olustkänslan i magen...?

Igår var det hockeykväll på Canal plus. Frölunda slog programenligt Timrå i Scandinavium. I studion satt Arne & Ankan.

Då fick jag en sån där olustkänsla i magen...