Mitt i livet?

Samma vecka som Lilldottern har avslutningsfest på sitt Dagis, redo för att gå in skolans ekorrhjul, så besöker man Fadern på palitativa avdelningen i Uddevalla, avdelningen för människor i livets slutskede.
Det måste väl betyda att man står mitt i livet. Och där står man nu med ena foten i ljummet vatten och den andra foten i iskallt. Man kan konstatera att sorgen är starkare än glädjen på kort sikt. Jag hoppas, tror och förmodar att glädjen vinner i ett längre perspektiv.

För om någon smeker dig på kinden, samtidigt som någon annan stampar dig på foten, så tror fan att smärtan tar över alla känslor i hela kroppen. Man ligger och vrider sig på marken ett tag, och ojar sig. Men när smärtan gått över, ja då reser man sig upp igen och det känns väl snart som vanligt igen. En blånagel som ett minne kanhända. Det är väl så man får tro att det fungerar. Livet. Annars orkade man ju inte.

Något annat som man slås av är vad beroende man är av andra människor. Speciellt i dessa båda faser. Att man har Dagispersonal som bryr sig, engagerar sig och ger ditt barn bästa möjliga start i livet. Och på palitativa avdelningen, i livets slutskede, så man kan få ett såpass värdigt avslut som det är möjligt.

Tack till alla er!
Tack för att ni orkar!